Så var det...

...tisdag igen och i dag mina vänner, funderar jag på varför man väljer att göra som man gör. Eller rättare sagt: accepterar vissa saker.
I dag ska jag prata högt inför människor. Ingen större grej för de allra flesta.
Inte för mig heller egentligen - när det är på skoj, bland människor jag känner ordentligt, och när det inte är under press och kravet att man måste tänka efter före...

Jag är sekreterare i vår vägsamfällighetsförening, och det har jag tackat ja att vara, ingen vill vara någonting där egentligen så jag är bara tacksam att jag inte är ordföranden eller kassör istället. Det hade varit värre.
Det är årsmöte i kväll.
Jag har TVÅ punkter jag ska redovisa för.
Verksamhetsberättelsen har jag knåpat ihop och läser jag högt innantill. Inget konstigt alls.
Och så ska jag berätta om "mötets behöriga utlysning" vilket innebär att jag ska berättat att jag knallat runt på bygden med alla kallelser och stoppat dem i berördas brevlådor. Jag måste bara komma på ett annat ord för "utlysning" för jag snubblar på det ordet.
Jag säger "utlösning" i stället och med en enda som har snuskig fantasi, så går min värdighet åt skogen... (igen!) Jag ska nog förresten inte använda mig av orden "knallat runt på bygden" heller. Känns lite riskabelt det också...

Ha en bra kväll allihopa.

(Toppen, där satte ronja smutsiga tassavtryck på verksamhetsberättelsen, en sida men ändå. Jag FÅR inte lägga grejerna på golvet. Tur att jag kan skriva ut en ny kopia)

Nu får jag se över pappren en gång till och förbereda mig mentalt...