Obegripligt...

...hur vissa människor är, egentligen.

Jag tror inte att mitt jobb på något sätt är unikt då vi måste ha passerkort för att ta oss in på våran arbetsplats. Varje morgon samma sak, man måste dra kortet för att komma in.

I morse hände det igen.
Jag gick efter en kille som såg ganska så trött ut.
Han öppnar dörren och gå fram till grinden med kortläsaren.
Där tvärnitade han.
Kliade sig lite i huvudet och sen började han fumla efter sin plånbok i bakfickan och upp med kortet och in med det i läsaren så han kunde komma in.

JAG börjar ju gräva i mina fickor ute på parkeringen, ett tiotal meter innan jag ens har kommit fram till dörren in.
Jag vill vara förberedd att ta mig in, jag är liksom inte den enda som ska in genom den där dörren. Jag vill inte vara orsak till att det blir kö...

Men den här killen, och han är långt i från den enda, blev ståendes som ett miffo. Jag menar, han såg ju ut som att han fick sitt livs överraskning när han såg läsaren. Precis som att den inte funnits där i alla år. Samma procedur varenda morgon han ska in...

Jag kan inte hjälpa det, men det stör mig...