Att smyga...

...för att visa hänsyn är ju bra.

Att behöva smyga för kärlekens skull är väl både bra och dåligt.
Då vill man väl visa hela världen att man gillar varandra.
Inte så praktiskt kanske när man har en TV publik riktad mot sig. När fokus egentligen ska ligga på någonting helt annat, som en musiktävling tex.
Jag skrev i går att jag trodde att det var tidningarna som hade fixat till en bra rubrik som egentligen handlade om någonting helt annat. Jag hade tydligen fel...
Jag önskar Jay och Minnah lycka till med deras kärleksrelation, oavsett på vilket plan den ligger på.
I KVÄLL håller jag dock mest tummarna för JAY.
Även om Minnah är fantastisk  hon också.
(Återigen: Här skiner det igenom att stjärntecknet vågen har svårt för att bestämma sig...)

Men hur kan det komma sig att när man försöker smyga som mest så lyckas man som minst?
I går kväll, när jag skulle gå och lägga mig så gjorde jag mitt bästa för att inte väcka sambon som i regel sover när jag kommer hem efter att ha jobbat kväll.
I princip ALLT gick käpprätt åt fanders!

Det första som händer är att jag trampade Ronja på svansen. Så det oväsendet stod hon för.
Sen hade sambon skruvat upp volymen på datorn så när jag startade den så brötade det ut mängder med ljud och oljud i från den. Och innan jag hittade volymknappen i mörkret...
I mörkret stod också en pall som har stått där i urminnes tider, men just då hade jag glömt bort den.
Trappan har alltid knarrat, men när man ska gå tyst knarrar den mer.
Och tillsist står det en rostfri bunke i badrummet som jag inte orkat ställa undan sedan senaste fotbadet och tro mig, den låter när man sparkar till den (Jag kund tänt ljuset INNAN jag klev in).

I morse när han åkte så frågade jag honom om han hade märkt mig:
Inte då, blev svaret så nu ska jag sluta göra mig till och hamra och slå varenda kväll när jag kommer hem så kanske jag är lite tystare...