Mörkret sänker sig...

...och det börjar bli dags att kalla in lilleman Pucko för dagen.

För det mesta så brukar han påkalla vår uppmärksamhet själv när han tycker att han vill in och varje katt har sitt speciella sätt att göra det på.
Pucko är fortfarande i "ungdomsstadiet" och har inte riktigt lärt sig alla finesser hur man för sig kropp i optimalt läge, dvs att en katt aldrig hoppar högre än vad den behöver för att spara energi. Tex när han ska upp i sängen brukar han sikta en 50-75 cm HÖGRE än kanten och därmed slutar det i ett brutalt magplask i täcket och oftast då på min mage (föreställ er klockan 3 på natten då man sover som bäst).

Tillbaka då till hur man påkalla uppmärksamheten om att man vill in:
Han har sett hur Ronja gör. Hon hoppar upp på fönsterbläcket utanför köket.
Smidigt och graciöst och minutiöst planerat hopp från början till slut.

När Pucko hoppar är det för det första oftast för lågt. Det SKRAMLAR utanför fönstret och man kommer lagom fram för att se hur han KÄMPAR sig upp med baktassarna klamrandes fast i blomlådans smidesupphängning. Har han tur så ramlar han inte ner....
Har VI tur så drar han inte med sig ljungen ner. De sitter nämligen inte så bra i jorden och håller definitivt inte emot när 5 kilo katt hänger i dem. Jag har fått sätta om dem mer än en gång... 
Vi skulle hjälpa honom lite och satte dit en planka med "steg" att gå på.
Den ville han först inte se åt och Husse höll en kvarts lektion och vallade honom upp och ner, upp och ner, upp och ner...
Nästa gång han var  ute hade snön kommit.
Han sprang upp och halade naturligtvis halvvägs. kravlade sig fast med framtassarna runt brädan men lyckades sedan tippa över och slå runt.
Så nu försöker han hoppa upp igen.

Jag bara önskar att jag någon gång lyckas filma spektaklet...

Vi hoppas att han ska lära sig gå på plankan någongång.