NÄR...

...ska jag lära mig lyssna?


Men är man bara optimistisk så ordnar sig allt... så småningom.

Jag tänkte till ordentligt och satte mig i bilen hela 20 minuter innan jag brukar åka till jobbet. Det är väl ingen som undgått rubrikerna om stormarna i vårt avlånga land och här är inget undantag även om vi kanske har klarat oss hyfsat bra.
Men vi bor på en öppen yta så det drivar snabbt igen med snön och har de plogat så är det inte säkert att det går att köra på vägen en timma senare.
Men jag och min lilla VW-polo tuffade igång så sakteliga den en kilometer långa vägen ner mot stora vägen. Efter två tredjedelar av resan mot stora vägen står grannen med bilen nerkörd i diket. Han har helt enkelt glidit av.
Ca 100 meter längre ner står nästa bil som de håller på att skotta loss.
När jag kommer ner så varnar de mig och säger att "det går inte att köra ner till stora vägen"
Jag frågade om de ringt efter de som plogar, men jag fick ett nej svar och ringde själv.

Tackade för mig och glömde därmed deras varningar och tuffade vidare.

15 meter innan asfaltsvägen tog resan slut.

Liten vw-polo och stor snödriga är ingen bra kombination.
De fyra hjulen hängde i luften.
Och jag ut och skottade, och skottade, och skottade och till slut kom plogbilen.
Med bogserlina drog han loss mig och jag skyndade ut på vägen.

Så min resa som började med ett förutseende på + 20 minuter slutade med att jag kom fem minuter försent till jobbet. Hade jag stannat kvar däruppe så kunde jag bara åkt när plogbilen kommit.

Och grabbarna som stod där uppe och hade kört fast var väl lagom förbaskade på mig för att jag inte lyssnade på dem för nu fick ju plogbilen hjälpa mig loss först innan de fick hjälp.

Det är lätt att vara efterklok...