Varför är aldrig jag hemma...

...när det blir lite action i huset?

Som i morse när köket blev omkullkastat.
I ena ringhörnan: Två katter och en stor, vuxen man.
Andra ringhörnan: Musen som ramlade ut ur sophinken när sambon öppnade skåpet.
Sambon vann efter en jämn kamp då kissarna kämpade febrilt om att få skippa burkmaten en dag och få en färsk frukost. Han fick tag i den då musen lämnades obevakad på golvet någon millisekund...
Musen är härmed förpassad till det sälla ostlandskapet dit alla möss förr eller senare hamnar...

Den här musen blev räddad ur Ronjas gap en sommardag för ca två år sedan. Med tanke på att EN mushona under ett år kan ge upphov till 400 möss (eftersom de blir könsmogna tidigt och flera generationer passerar snabbt) så kanske det inte var så smart att låta musen löpa...

Dansa med vargar...

...är det inte så många som har gjort kan jag tänka mig.

Men det var vad presenten som jag fick av min sambo på min 40 årsdag gick ut på.

De här träffade jag i Kolmårdens djurpark och vi var 15 personer som blev ledda upp till ett hägn i skogen.

De väntade på oss:

Innan vi klev in fick vi förhållningsorder att den enda uppgiften som vi hade därinne, i deras ögon, var att klia dem i pälsen - hårt och mycket!!!
I början var de väldigt kärvänliga och ville klappas och PUSSAS (det är deras sätt att säga hej. Vill man inte ha en vargtunga över ansiktet så ska man inte gå in!). Nu var jag lite dum och plockade inte upp kameran direkt. Så när jag väl fick upp den så hade de tröttnat på oss:

6 vargar var det i hägnet och samtliga var 3,5 år ungefär. De kom från några olika kullar men det skiljde bara några dagar mellan dem. De var alla uppmatade med flaska och alltså väldigt vana vid människor. De uppförde sig som i naturen med en ledarflock, Tarzan och sen var det en rangordning ner.
Tarzan, Lucy, Narnia, Aslan och de andra två namnen har jag glömt...
Det var intressant och lärorikt och jag kan berätta att de var mindre än vad jag väntat mig. Som en schäfer, ungefär. Pälsen var sträv och öronen mjuka :-) 

Det här var den läskigaste bilden jag fick - och den var på väg att gäspa...

 Det var en speciell upplevelse att möta dessa mytomspunna djur på nära håll.
Nu är jag medveten om att möter man en varg i det fria så lär de ju inte precis komma fram och vilja bli kliade. Men jag tror nog ändå att de är mer rädda för oss människor än vad vi borde vara för dem.
Att de tar ett och annat tamdjur är en naturlig jakt-instinkt som vilket annat däggdjur som helst skulle göra om det vart hungrigt. Människan tar ju och gör ju som hon själv vill och så fort hon tappar övertaget så skriker hon att faran ska utrotas.
Jag hoppas att vi iallafall får ha en livskraftig stam i Sverige, sen kanske de inte ska bli för många... 

Människan måste lära sig att leva med naturen!!!
Det fungerade i flera tusen år innan vi fick det moderna samhället, varför ska vi ändra på det nu?

Gääääääsp....

...ah.
Känner verkligen inte för det här.
De här få dagarna som jag varit hemma från jobbet och varit sjuk har inte gett mig ett enda dugg. Jag tycker att jag är tillbaka till där jag var i måndags, halvkrasslig innan jag krashlandade.
Och jag som hade hoppats på att några dagars vila skulle ge resultat.
Men men, det är bara att hänga kvar och göra vad man kan.

Jag var nog piggare i går, då var jag ute och rensade lite ogräs och satte ner ljung i lådorna framför husen.
Frågan är vilka som äter upp dem i år: Ronja, Pucko eller Rådjuren?

Och så var jag på halsbandsjakt igen.... Fattar inte var de tar vägen? Jag borde ju hitta något av alla de reflexprydda färgglada exemplaren som trillat av Pucko under de här månaderna. I lördags kväll var jag ute i en halvtimma och lös i mörkret, utan resultat...
Dock hittade jag den här i helgen, en Kungstrollslända som vi har förmånen att ha kring vår damm, som satt och torkade sina vingar inför sina få dagar i rampljuset. Med den i åtanke så mår jag faktiskt riktigt bra...
 .

Glöm inte, min TÄVLING  som går in på de sista skälvande timmarna av sin existens.
Vid midnatt drar jag vinnaren :-)

Ska det regna i dag...

...eller får vi ytterligare en dag med underbart väder då man kan vara ute och påta i det gröna?

Vi kom på att vi nog skulle ta och plocka av de där klarbären trots allt. Vi tycker egentligen att de är för sura att bara äta, men till saft och sylt går de bra.
Det är massor med bär på trädet, men vi fick välja bort 2/3 eftersom de där små randiga kräken med vingar hade bjudit in sig själva och gnagt hål i bären. Dessutom fick vi se upp med fingrarna. Jag greppade ett par om midjan men släppte i blotta förskräckelsen när jag såg vad jag fått tag i. Tur att jag inte blev stungen.
Men vi fick precis ihop de där fyra literna som vi behövde till saft.
Och när vi stod där och plockade så kom vår snälle granne upp med fyra liter hallon... så det var väl lika bra att göra en omgång till. Så nu står saften och drar i hinkar till det är dags att sila upp den på lördag eller söndag.
Det blir så gott att smaska på den i vinter och minnas alla underbara sommardagar vi har haft det här året :-)

Och så var det då grodan som jag visade bild på i går:
Klickar man på bilden så får man upp en förstoring och då ser man tydligt grodans öga. Den har nosen uppåt.


Ser precis ut som en klick med mossa :-)
Tänk vad naturen är fiffig.

Nordens Ark...

...besökte vi under en dag i förra veckan.
Vi hade aldrig varit där och redan vid entrén blev (åtminstone jag) omkullpratad att bli medlem för resten av året, mot 10 kronor extra på entreavgiften. Alla som känner mig vet hur jag känner för djur, så det var väl egentligen ingen jättebedrift av hon som värvade mig...

Vi trodde faktiskt att det bara skulle vara nordiska arter på Nordens ark, men det var från alla möjliga hörn av världen, tex:

Sydlig Pudu Världens minsta hjortdjur. Jag undrar om inte Pucko är större...


Manvarg Ser ut som en Schäfer.


Mindre Panda Här snackar vi sötnos av mått. Hade jag kunnat hade jag smugglat ut honom under jackan...

Jo, jag har tagit ett par av bilderna genom kikaren som vi hade med oss för kikare är helt klart att rekomendera om man går dit. Djuren kan i bland vara svåra att se. Vi letade efter Lodjuret i tio minuter innan vi lokaliserade honom/henne högt uppe på en klippavsats. I solen naturligtvis!

Och visst ser ni grodan på bilden här nedan?
:-)


Vi var där när de öppnade klockan tio och vi tog ca fyra timmar på oss att gå slingan, som jag tror är ca 3,5 km. Stannade intresserat och tittade på när de matade Amurlejoparden och den mindre pandan.
Klart värt ett besök och vi kommer med all säkerhet åka dit snart igen.
Drömmer om att se Tigrarna lufsa runt i snön och leka :-)

Klicka på länkarna för att läsa mer om djuren och om Nordens ark och nej, detta är inte reklamlänkar där jag "riskerar" att tjäna några pengar. Skänk en slant till djuren istället (om ni vill)!

När människan är borta...

...så dansar katterna på bordet.

Jag gick igenom mina bilder i datorn och hittade det här kortet, taget för några veckor sedan, på Ronja. Jag hade råkat vända ryggen till och grejade vid diskbänken då jag hörde ett högljutt slafsande bakom mig.
Jag vet inte vad det är för fel på mig när jag hellre greppar kameran och har tanken "blogginlägg" i hjärnan före att jag borde naturligtvis ha schasat ner henne.

Men hon uppskattade vitlökssåsen...

Tack för allt stöd...

...det är ovärderligt i tider som dessa.
Vad hände - egentligen?

Vi vet att vår älskade kissemiss över en natt fick så svåra smärtor i buken att han från att vara pigg och alert på torsdagsmorgonen låg på köksstolen och skrek i smärtor på fredagseftermiddagen och det enda vi visste var att vi ville att han skulle få sluta lida.
Vi fick panikleta veterinär på fredags e.m. och tillslut åkte vi ner till Jönköping (Skara är närmare, men där var veterinärerna sjuka).

Behandling, visst fanns det i våra tankar, men i ett sådant läge: till vems bästa?

För Evert så att han kunde bli pigg i några månader... eller veckor, vem vet hur länge det skulle hjälpa?

Eller för våran skull, så att vi kunde vara egoistiska och ha honom kvar i lika lång tid? Vi valde hans bästa.

Allting gick som skrivet väldigt fort och nu när det börjar sjunka in, vi tänker efter och med hjälp av kommentarer som jag fått kan vi nog våga oss på en gissning att det var njursten som han drabbades av och det är visst bland det smärtsammaste en katt kan råka ut för har jag fått höra.
Så det var det enda rätta, för honom och för oss.

Han blev trots allt 16½ år.

Han var arvegods efter sambons morbror. Vi skulle varit kattvakter i en vecka medan morbrodern låg på sjukhus. Morbrodern kom aldrig hem, så det blev drygt 13 år...

Vi har en kisse kvar och hon börjar så sakteligen söka lite nu. Varför kommer han inte in genom dörren? Varför ligger han inte i sängen? Eller bara det att han var hennes sällskap och dagliga motion då de hade sina små kamper om hierarkin i huset.

Jodå, även om det är svårt att se det nu så visst kommer det att en dag tassa in fyra små nya (gula) tassar i detta huset. Det har vi alltid sagt.
Det handlar inte om att ERSÄTTA Evert (det kommer aldrig att gå för maken till egen katt har jag aldrig träffat) utan vi pratar om en NY katt.
Och Ronja är van vid sällskap så kanske vi måste se oss om ganska så snart.
Men en sak i taget...

"The King has left the building"

Operation Rådjursrädning...

...gick inte som planerat.
Upptäckte ett rådjur som låg på grannens gärde. Ringde grannen som skulle komma med mat. Undertiden så tänkte jag utforska läget.
Dumma Frogprincess gick aningen för nära och rådjuret skuttade upp innan grannen med matlådan hade anlänt.
Nu ligger stackarn i skogen i stället och förmodligen kommer det aldrig ut därifrån.

Vi la ut maten en liten bit ut på gärdet och håller tummarna.
Om inte det hittat tillbaka kanske något annat gör...

Jag tycker så oerhört synd om dem...

....just nu.
De poserade så fint för mig när jag överraskade dem för ett par dagar sedan.
Lider när jag vet hur de kämpar för att hitta mat.
Jag vet att jag kommer att skälla på dem när de käkar upp mina tulpaner i vår, men just nu så hoppas jag bara att de hittar så mycket mat att de överlever.

Djur...

...betyder så oerhört mycket för mig. Om inte någon stoppade mig skulle jag säkert ha ett helt zoo här hemma. De finns de som påstår att jag är totalt osocial om det dyker upp ett djur i min närhet. Då har jag all fokus på dem.

Ni som har följt min blogg sen jag startade den i augusti 2007 har blivit mer eller mindre terroriserade med berättelser om Evert (Gul, född 1993. Lämnade oss tyvärr den 16 april 2010) och Ronjas (Grå, född 2001) bravader. Och jag har gjort mitt bästa för att hänga ut dem offentligt här på bloggen.





De är mina ögonstenar, trots att de bara är bonnkatter, och de behandlas som barnungar. Ronja för tex inte vara ute på nätterna. Då kan jag inte sova...

Men då man har husdjur så händer ibland det där oundvikliga som man aldrig vill ska hända. Man förlorar dem. Och bakom mig har jag två älskade vovvar som jag älskade och saknar oerhört mycket. Två små papillons: Tim (Överst, 1993-2008) och Topas (Som egentligen var min brors. 1977-1990)


Jag skrev för några dagar sedan om att vi varit och hälsat på vänner som hade 8 hundvalpar hemma. Jag skulle så gärna vilja ha en hund. Det är någonting som inte stämmer när man bor på landet och inte har en hund. Det fattas mig liksom. Men eftersom vi båda jobbar heltid och det är inte rättvist för en hund att spendera massor av tid hemma ensam så avstår vi från att skaffa en.

Det finns möjlighet att ha rastgård här, men det är ändå inte rätt mot en hund att låta den stå där timme ut och timme in och undra varför vi överger den...

Men en dag ska jag ha löst detta problem och då ska jag presentera min egna jykke här på min sida.
Jag lovar...

Tiden rinner iväg...

...och jag har just brett mina mackor jag ska ha till jobbet i morgon.
Helgerna går så enormt fort att jag inte hänger med riktigt. Det var ju nyss fredag...
(Hur kan det komma sig att helgerna känns så korta när det känns som en evighet att ligga en halvtimma i tandläkarstolen?)

Vi skulle bara åka och handla tidigare i dag, men vi hamnade hemma hos sambons jobbarkompis och de visade upp sin nya lilla familj: 8 hundvalpar. Blandning Scäfer och labrador, sk schabrador.
Alla var sålda och tur var väl det. De borde visiterat mig innan vi åkte, för jag var nära att smuggla med mig en av de små nallebjörnarna som crawlade runt på golvet.
Sinnesnärvaro att ta fram mobilen och fota lite hade jag tyvärr inte.

Och det blev inte ens lönt att skicka in min rapport till fågelskådningen: I talgoxe, 3 gulsparvar, 1 blåmes, 10 rapphöns och en skata....

Men nu är det faktum att det är en dryg timma kvar till jag kryper ner mellan lakanen, slår på tv:n och spanar in "Damernas Dektektivbyrå". En helt underbar serie.

God kväll!!!

Stora fågelräknarhelgen...

...ska det vara den här helgen. Man räknar antalet pippisar av varje sort som på en gång besöker ens fågelbord och vid helgens slut ska man gå till Sveriges ornitologiska förening och rapportera vad man kommit fram till/vilka man har sett.

Jag får det ruskigt lätt: Jag har sett EN talgoxe hittills och bordet dignar av mat.

I normala fall kryllar det av blåmesar, talgoxar, sparvar av alla de slag och naturligtvis våra 11 rapphöns.

Var är alla...?

Kviddevitt / Komsi-komsi

*försöker härma*