Underbara Måndag...

...underbara måndag, underbara måndag, underbara måndag....

Det går helt enkelt inte att ljuga för sig själv. 

Måndagar ÄR INTE underbara hur mycket man än försöker tänka sig det. 

Men man gör det bästa v vad man har och kaffet rinner ner i bryggaren i köket, katterna har fått gå ut i regnrusket och själv känner jag mig någorlunda utvilad. 

Tacka sjutton för det eftersom vi natten mellan fredag och lördag sov mellan 22-10 och förra natten mellan 23-10. Något måste ha funnits i kroppen på oss båda. Har känt mig så sliten den senaste tiden.

Det är höst ute och hela gräsmattan är fylld av hungriga trastar som sliter mask. 

Funderar lite på om huruvida historien ska upprepa sig. Gamle Evert var nämligen expert på att göra sig osams med trastarna. 

Varje sensommar/höst så kom han ut på trappan, så satt han där och spanade innan han hukandes sprang bort till närmsta buske med en kamikaze-trast efter sig som triumferande kunde flaxa tillbaka till sina vänner med några gula pälshår i från hans, antingen, svans eller huvud. Så fick Evert kryssa mellan, de få, buskarna vi har.

Nu är Pucko ute för att möta dem för första gången. 

"Nyfiken gul"

Men det är nyttigt att vara ute. 

Man blir SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ trött.

Inser...

...att hur gärna vill hålla fast vid det som en gång varit.
Jag har inte tänkt på det innan, förrän i dag, men det är inte mycket som skiljer dem åt:
Pucko: Lite mörkare färg, stora öron och smalare. Vit på bröstet, ända upp till under käken.


Evert (som vi fick göra oss av med för ca två månader sedan) var ljusare i pälsen. Det vita på bröstet slutade på halsen. Annars så är de ruskigt lika.


Det var inte meningen att vi skulle skaffa en kopia, men så har skett...

Tack för allt stöd...

...det är ovärderligt i tider som dessa.
Vad hände - egentligen?

Vi vet att vår älskade kissemiss över en natt fick så svåra smärtor i buken att han från att vara pigg och alert på torsdagsmorgonen låg på köksstolen och skrek i smärtor på fredagseftermiddagen och det enda vi visste var att vi ville att han skulle få sluta lida.
Vi fick panikleta veterinär på fredags e.m. och tillslut åkte vi ner till Jönköping (Skara är närmare, men där var veterinärerna sjuka).

Behandling, visst fanns det i våra tankar, men i ett sådant läge: till vems bästa?

För Evert så att han kunde bli pigg i några månader... eller veckor, vem vet hur länge det skulle hjälpa?

Eller för våran skull, så att vi kunde vara egoistiska och ha honom kvar i lika lång tid? Vi valde hans bästa.

Allting gick som skrivet väldigt fort och nu när det börjar sjunka in, vi tänker efter och med hjälp av kommentarer som jag fått kan vi nog våga oss på en gissning att det var njursten som han drabbades av och det är visst bland det smärtsammaste en katt kan råka ut för har jag fått höra.
Så det var det enda rätta, för honom och för oss.

Han blev trots allt 16½ år.

Han var arvegods efter sambons morbror. Vi skulle varit kattvakter i en vecka medan morbrodern låg på sjukhus. Morbrodern kom aldrig hem, så det blev drygt 13 år...

Vi har en kisse kvar och hon börjar så sakteligen söka lite nu. Varför kommer han inte in genom dörren? Varför ligger han inte i sängen? Eller bara det att han var hennes sällskap och dagliga motion då de hade sina små kamper om hierarkin i huset.

Jodå, även om det är svårt att se det nu så visst kommer det att en dag tassa in fyra små nya (gula) tassar i detta huset. Det har vi alltid sagt.
Det handlar inte om att ERSÄTTA Evert (det kommer aldrig att gå för maken till egen katt har jag aldrig träffat) utan vi pratar om en NY katt.
Och Ronja är van vid sällskap så kanske vi måste se oss om ganska så snart.
Men en sak i taget...

"The King has left the building"

Det finns inget värre...

...än att behöva ta beslut om sina bästa vänners liv.
I går var vi tvungna.

Tack för de 13 underbara åren du var hos oss, Evert, och ha det så gott i Katthimlen...

Dagen kunde...

...börjat bättre.

Jag menar... försök slänga ut en katt på trappan samtidigt som man står på dess ena baktass.

Och jag undrade varför han skrek.

Herregud vad jag har fjäskat för honom hela morgonen sedan dess.

I ett första desperat försök till fredsförhandling så slet jag upp en påse av "Purina One", den kattmat som jag ska buzza för. Han åt som om han aldrig hade sett mat förr, så det var tydligen godkänt. Luktade hyfsat gott, nästan så jag själv blev sugen.

Sen har jag tillbringat en halvtimma på parkettgolvet i hop med honom. Solen låg på och jag kliade honom på magen. Sen fick han nog och som tack fick jag tre ordentliga rispor av hans klor på min arm. Allt är alltid på katters villkor. Men han rivs och bits sällan. I dag handlade det nog bara om hämnd kan jag tänka.

Nej hörrni, jag måste gå. Måste fortsätta fjäska...

Den perfekta drömmen...

...är väl den man kan leva sig in i ordentligt när man sover. Man känner riktigt närvaron av den man drömmer om.

Som i natt, smekningarna över mitt hår, sniffningarna mot min kind, lite försiktigt trevande blåste han mig i mitt öra.
Masserade lätt mitt huvud med fingrarna, men sen började det luggas.
Började slicka mig i örat och det lätta beröringarna började bli hårdare och hårdare för att övergå i smärtsamma nafsningar i örsnibben som sitter framför hörselgången!

Jag vaknade och fann att den katt som jag systematiskt stänger ute på nätterna genom att hålla sovrummsdörren stängd hade lirkat upp dörren, hoppat upp i sängen och nu stod lutad över mig. Han har någon form av böjelse för doften från mina öronproppar jag också använder och nu satt han där och försökte dra ut en av dem!!! När jag tog ut proppen försökte han slita den ur fingrarna på mig!

Inte riktigt den scenen jag såg framför mig i drömmen!!!

Ni glömmer väl inte att gå in til NIKLAS och rösta på mig i "Veckans blogg". Rösta i högerspalten och inte i kommentarerna!