Lite på örat...

...i helgen.

Den årliga släktträffen inför jul inträffade nere hos min faster i lördags och trots alla ovädersvarningar så tog vi bilen och drog ner till Vetlandatrakten.
Eftersom jag bor som jag gör så träffar jag släkten alldeles för sällan och efter timmar av pratande så hade käken snudd gått ur led...
Min kusin pysslar med akupunktur i sitt jobb och har, efter vad jag har förstått, ständigt en liten väska med utrustning med sig. Vid dagen slut var hela sällskapet (dock inte barnen) prydligt piercad i öronen och även Frogprincess kan stoltsera med lite plåster... Eftersom jag då är livrädd för nålar i medicinska sammanhang så fick jag... små nejlikafrön fastklistrade i örat på punken för binjuren (som är mycket aktiv vid stress) och på en punkt till. Detta skulle minska stress vilket är mycket passande för mig :-)
Alternativen man kunde få var små pyttenålar som skulle sitta i 10 dagar Eller små magnetkulor som skulle sitta i 10 dagar. Eller som jag, nejliafrön som kunde sitta tills de trillar av... 

Det är knappt att plåstrena syns, men det är två små prickar innuti och i övre delen av örat.

Jag tycker att akupunkturs-tänkandet är jättespännande medan andra viftar bort det som hokuspokus. 
Mycket handlar om tro, men å andra sidan så måste man även vid vanlig medicinsk behandling ha en positiv inställning till att behandlingarna ska lyckas.Och hellre att jag prövar något sådan här än att jag proppar mig full av grejer från apoteket...
Det är lite svårt att låta bli att klia bort de där plåsterna bara...


Någon här som har prövat???

Fredagen den 13:e...

...och jag är fortfarande helskinnad!!!
Men ack så trött efter veckans arbete.

Tror inte på det där med olycksdagen, egentligen, men det sägs att det man tänker kan påverka en antingen negativt eller positivt beroende på om man tänker negativt eller positivt. Det blir hur man förväntar sig att det ska vara (mina erfarenheter säger mig att det funkar bäst om man tänker negativt, det brukar alltid gå åt pipan då...). Svårare med den positiva biten, även om jag lär mig.

I dag har har allting gått som förväntat, jag har förmodligen inte tänkt alls...

Och den här saken döpte vi till "Pucko" och han är... eh... aningen pucko...

Positiva tankar...

..har varit dagens mantra.

Jag har till och med ritat ögon, näsa och mun på mina tummar för att hålla humöret uppe.


Det var liksom inte helt lätt att komma tillbaka till verkligheten efter ledigheten.
Efter 11 dagar hade vi vänt på dygnet och bara levt med timmarna som de är. De har i princip kommit och gått som de har velat och inte många klockslag att passa.

Så plötsligt har man tider att passa igen.

Och nya rasttider.
Magen har varit i uppror innan första kaffet fick slinka ner för strupen vid tjugo i nio, en timma senare än vad vi är vana vid. Och vid middagen, som infaller vid halv två, var jag färdig att kunna äta vad som helst.
Kändes som rena "Robinson" svälten.
Hade en mus dykt upp på golvet hade vi jagat den som primitiva varelser och stekt den på värmeplattorna i vår maskin. Av ren hunger...
Nja, kanske inte.
Men nog var vi hungriga.
Man vänjer sig nog.

Positiva tankar...